Kontakt
©Tullportskyrkan
|
DEN APOSTOLISKA KYRKAN Apostladagen Denna söndag har i flera kyrkor namnet Apostladagen och temat är ”Herre sänd mig”. Detta är också temat för denna gudstjänst och predikan. En apostel är i bibliskt språkbruk ett sändebud, någon som är utskickad med ett särskilt budskap och en särskild auktoritet. I bibelns nya testamente handlar det om någon som grundar, som bygger nytt. Jesus själv kallas i bibeln för apostel (Hebreerbrevet 3:1), men många kanske framför allt förknippar titeln med de tolv lärjungar Jesus samlade omkring sig, som ju benämns apostlar. Men vi ska komma ihåg att det apostoliska är större än så. Den apostoliska tjänsten fanns i den tidiga kyrkan och än idag ligger den apostoliska kallelsen fast: Guds kyrka är kallad att vara en apostolisk kyrka. Den text som läses i många församlingar idag, och som även blir utgångspunkt för denna predikan, är hämtad från Lukasevangeliets femte kapitel, de elva första verserna. ”En gång när han stod vid Gennesaretsjön och folket trängde på för att höra Guds ord fick han se två båtar ligga vid stranden; fiskarna hade gått ur för att skölja näten. Han steg i den ena båten, som tillhörde Simon, och bad honom att ro ut ett litet stycke. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten. När han hade slutat tala sade han till Simon: "Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där." Simon svarade: "Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten." Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka. Då kastade sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: "Lämna mig, herre, jag är en syndare." Ty han och de som var med honom greps av bävan när de såg all fisken de hade fångat - likaså Jakob och Johannes, Sebedaios söner, som hörde till samma fiskelag som Simon. Men Jesus sade till Simon: "Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor." Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.” Hur ser det ut i frikyrkan idag? ”Någon har räknat ut att med nuvarande nergång i medlemsstatistiken kommer det att vara ’Game Over’ för svensk frikyrklighet ungefär år 2045. Då kan siste man släcka lyset och låsa dörren.” Dessa ödesmättade ord är hämtade ur texten ”Missionsutmaningen 2008”, som finns att läsa på baptistsamfundets hemsida. Är det så? Kommer någon om sådär 35 år stänga och låsa våra kyrkor här i Härnösand och konstatera: ”nu finns det ingen frikyrklighet längre i den här staden”. Förkunnelsen om Jesus, lovsången, tillbedjan, gemenskapen - ett minne blott. Ja, det är i vart fall inte omöjligt. Vi har upplevt ett enormt tapp de senaste åren med vikande medlemssiffror och mängder av nedlagda församlingar. Många ungdomar och unga barnfamiljer känner sig inte hemma i kyrkan utan hittar sitt engagemang på annat håll. Medelåldern stiger därmed i många församlingar. Såväl mänskliga som ekonomiska resurser minskar. Alltså, om vi fortsätter som hittills då kommer vi att försvinna. En student vid teologiska Högskolan i Stockholm lade tidigare i år fram en c-uppsats där ämnet församlingstillväxt var centralt. (Länk till uppsatsen i sin helhet.) Författaren, Per-Anders Karlsson, hade särskilt tittat på förhållandena inom Svenska Missionskyrkan. Han inleder sin uppsats på följande sätt: ”Svenska Missionskyrkan hade 1926 ca 115 000 medlemmar. Sedan dess har medlemsantalet drastiskt sjunkit till ca 60 000 år 2008. […] Vårt stora samfund blöder, så även de flesta lokala församlingar. Men några församlingar i Missionskyrkan lyckas rekrytera ganska många nya medlemmar, inte bara medlemmar som kommer från andra kyrkor, utan på bekännelse. Vad är det som förenar dessa församlingar?” Som en del av arbetet identifierades tio församlingar som gått mot strömmen och vuxit (under perioden 2003-2006) och vad som kännetecknade deras värderingar och verksamhet. Det finns flera olika faktorer som spelar in, och det tar ofta tid att nå tillväxt, men det handlar naturligtvis om genomgripande förändringar och förnyelse av verksamheten. Ett gemensamt drag i dessa församlingar som särskilt nämns är förnyade gudstjänster: ett gudstjänstspråk som gör att vanliga människor kan ta till sig det som sägs, det handlar om förändring av musiken i gudstjänsterna och en lättsam atmosfär. Tydlig teologi är ett annat nyckelord, liksom kärleksfulla relationer. Påfallande ofta har dessa församlingar jobbat med alphakurser/samtalsgrupper om kristen tro. Per-Anders Karlsson sammanfattar: ”Min reflektion kring den svenska forskningen är att nostalgi är en av de största farorna för en kyrka. Låt mig förklara. Om frikyrkan inte tillåts utvecklas med det samhälle som den försöker påverka, så kommer den inte att upplevas som relevant för de människor i samhället som inte är vana vid frikyrkans uttryckssätt.” Och vidare: ”När en frikyrka blir gammal tynger traditionen den. De djupa hjulspår som de plöjt upp är svåra att lämna.” Men det är alltså fullt möjligt, som studien visar, att dra sig upp ur hjulspåren. Det är möjligt att vara en relevant församling; det avgörande, skriver författaren med stor rätt, är att frikyrkan kan ”hitta nya vägar”. ”Kasta ut näten på djupt vatten” För mig talar dagens evangelietext in i den situation vi befinner oss i. Vi förstår av bibelsammanhanget att Petrus och hans vänner verkligen hade försökt, de hade gjort sitt bästa; fiskat och arbetat men utan resultat. Petrus konstaterar uppgivet: ”Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något.” Speglar inte det här något av stämningsläget i många församlingar idag? ”Vi har hållit på länge, arbetat och kämpat, vi har bett, upprätthållit verksamhet år ut och år in, men vi har inte fått något.” I just den situationen kommer Jesus till Petrus och de andra och säger åt dem att göra något nytt, kanske något som framstår som lite bakvänt. Jesus säger åt dem att ro ut, dit ut där fångsten sedan visade sig finnas, kasta ut näten, på djupare vatten. Petrus, den erfarne yrkesmannen, verkar nästan lite överlägsen inför förslaget, i vart fall ovillig, men säger ändå: ”eftersom du säger det ska jag lägga ut näten”. Och därför, för att han och hans vänner bestämde sig för att göra som Jesus, göra det oväntade, så får man uppleva en vändning. Det tidigare bottenläget förbyttes en enorm fångst, så stor att man fick ta hjälp av andra båtar. Petrus faller ner i vördnad och respekt inför Jesus – jag kan förstå honom. Hela fiskelaget grips av bävan. Men Jesus säger till Simon: ”Var inte rädd, från denna stund ska du fånga människor.” Det här visar att det inte handlar om ”Napp och nytt” i antik tappning. Inte en ny fiskemetod som lanseras. Det här är en berättelse som illustrerar Guds makt, Guds hjärta och Guds församling. Det handlar om Guds längtan efter de människor som han har skapat, och just därför är denna text också en utmaning till kyrkan i alla tider att på Jesu ord sträcka sig ut till mänskligheten. Här finns uppdraget formulerat och här finns modellerna: att på Jesus uppmaning söka upp människor där de finns, sträcka sig ut och möta dem. För mig blir denna berättelse ännu en utmaning att ifrågasätta det invanda och söka förnyelse. Men i texten finns också en stark uppmuntran: det är möjligt! Mitt i vår egen svaghet och förvirring och tveksamhet finns en kraft som kan förändra och nå ut. Vi behöver inte tänka att våra kyrkor ska stå tomma och tömmas allt mer: Jesus vill genom oss, genom sin kyrka, utbreda sitt rike här och nu. Om man i följer Petrus och de andra personerna i berättelsen, deras fortsatta öden, ser vi hur allt detta successivt förverkligas i olika sammanhang. I bibeln kan vi läsa om hur de första kristna fick vara med om att i Guds kraft utbreda Guds rike. Församlingen växte, den mötte människor, deras frågor, deras situation. I denna tidiga kyrka fanns ett engagemang, en villighet att korsa gränser och frimodigt förkunna budskapet om Guds rike. Det var ett budskap som både utmanade och attraherade. Men det var aldrig en fix och färdig församling, utan en kyrka i ständig förändring. Man ställdes ideligen inför nya utmaningar som man med Guds hjälp fick tackla. Många gånger fick man tänka nytt och ta sig ur gamla hjulspår. Som när Petrus i Apostlagärningarna 10 fick inse att budskapet om Jesus var tänkt att gå ut till alla folk, något han senare var tvungen att övertyga de andra apostlarna om. Där fick man på nytt kasta ut näten på djupt vatten. En apostolisk kyrka tänker nytt Och häri ligger mycket av det apostoliska, det som är temat denna söndag: uppbrott, att bryta ny mark, förnyelse och förändring. Den apostoliska församlingen är trogen evangeliet men lyssnar in sin samtid, fångar omgivningens frågor och möter detta. Frågan till oss alla, här på apostladagen, är om vi vill vara en apostolisk församling i den bemärkelsen eller om nostalgin och tryggheten i det invanda får vara ledstjärnan. Jag är övertygad om att det finns ett stort intressen för existentiella frågor idag. Många människor är pigga på att samtala. Offentliga personer, författare, politiker, artister, journalister, talar utan omsvep om sin tro på Gud i olika sammanhang. Jag är rädd för att vi missar den här vågen av andligt intresse som av allt att döma sveper över vårt land. Därför att vi för det första inte förstår vårt uppdrag, att vi finns till för världen. Och för det andra, inte förmår ta oss upp ur invanda mönster och hjulspår. Det blir så att säga viktigare för oss att slå vakt om det invanda och trygga än att hitta nya vägar för att möta våra medmänniskor. Per Hammarström Tillbaka till predikningar |