Välkommen till Tullportskyrkans Hemsida!

I BEGYNNELSEN. DEL 2

Den underbara trädgården

2008-03-30 Baptistkyrkan

Idag ska jag tala om det sammanhang där Gud placerade den främsta av sina skapelser, nämligen människan. Man kan säga att bibelns första kapitel skildrar skapelsen i stora drag där människans skapelse utgör ett slags kulmen, men i det andra kapitlet riktas fokus mot tillkomsten av detta sammanhang, nämligen Edens lustgård, människans boning. Om Gud är universums stora konstruktör eller byggmästare i första kapitlet så är han mer av en konstnärlig landskapsarkitekt i det andra. Han bygger upp den lilla världen, skulle man kunna säga.

Här texten som blir min utgångspunkt, första Moseboken kapitel 2, verserna 4-24:

”När Herren Gud gjorde jord och himmel, när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den - men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken - då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.
Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont. En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar. Den första heter Pishon, den flyter kring Havila, ett land där det finns guld. Guldet i det landet är fint, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. Den andra floden heter Gichon, den flyter kring Kush. Den tredje floden heter Tigris, den rinner öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat. Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den.
Herren Gud gav detta bud: "Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö." Herren Gud sade: "Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp."
Så formade Herren Gud av jord alla markens djur och alla himlens fåglar och förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Varje levande varelse fick det namn som mannen gav den. Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur.
Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp. Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött. Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen.
Då sade mannen: "Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Kvinna skall hon heta, av man är hon tagen." Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.”

Den trädgård som den här texten handlar om kännetecknas av tre saker som jag vill lyfta upp här idag:

1. Eden har en yttre form, den är inget andligt tillstånd, inget nirvana eller skådande inåt, nej den plats Gud skapar till människan är materiell. Där finns träd, örter, buskar, där finns mat, där finns floder, vatten, värme och där finns människor av kött och blod. När Gud vill visa sin godhet, när Gud vill välsigna ger han inte bara andliga upplevelser, inre frid och harmoni, han ger oss av sitt goda på livets alla områden: gemenskap, skönhet och harmoni såväl som det materiellt goda.
Samma tanke finns i den femte mosebokens tjugoåttonde kapitel där ett antal välsignelser räknas upp, goda saker Israels folk skulle få om de höll fast vid Guds förbund:

”Alla dessa välsignelser skall nå dig och komma över dig, när du lyder Herren, din Gud:
Välsignelse över dig inne i staden och välsignelse ute på åkern.
Välsignelse över de barn du får, den skörd du bärgar och de djur som föds, kornas kalvar och tackornas lamm.
Välsignelse över dina korgar och dina baktråg.
Välsignelse över dig när du kommer och välsignelse över dig när du går.
När dina fiender angriper dig skall Herren låta dig besegra dem. Om de anfaller dig från ett håll, skall de fly för dig åt sju håll.
Herren skall se till att du får välsignelse över dina lador och över allt ditt arbete, han skall välsigna dig i det land Herren, din Gud, vill ge dig.” (5 Mos 28:2-8)

Det finns något befriande över detta. Gud är inte en Gud som är andligt otillgänglig långt borta, han är när, mitt i vår vardag. Han vill välsigna allt, ditt baktråg, ditt arbete, dina barn, din bil, din trädgård, ditt hus. Hade denna text skrivits idag kanske det låtit så.

Det finns alltså ingen motsättning mellan en andlig sfär som liksom svävar uppåt och en materiell som trycker oss neråt, ingen motsättning mellan Skaparen och skapelsen. Därför är jag mot klostertanken, i de fall de grundas på en filosofi där man gör åtskillnad mellan andligt och materiellt. Där man tänker sig att det är denna världen, det materiella som drar oss bort från Gud och så stänger man in sig, isolerar sig och lovar fattigdom, kyskhet och lydnad. Man söker alltså skapa en helig plats långt bort från vardagens verklighet.

Nej, Gud har i själva verket kallat oss till att heliggöra vardagen. Det är inte genom att trycka ner våra materiella, fysiska och känslomässiga behov som vi kommer närmare Gud; det gör vi om vi dagligen omvänder oss till honom och följer honom och tar emot av honom. Berättelsen om Edens trädgård lär oss att så är fallet.

Eden är en fysisk plats och vilken plats sen. Trädgården är vacker, den är ljuvlig att skåda, den smakar gott, en fröjd både för ögat och för smaksinnet. Allt detta ska vi inte avstå utan tacka Gud för. Det återspeglar något av Gud själv. Även om Eden gått förlorat, syns Guds egenskaper och Guds godhet, inte bara för kristna utan för alla människor.

2. Eden är en plats av skapande och kreativitet. Det är inte ett stillastående tillstånd som beskrivs, utan liv, växande och rörelse. Det sägs i en vers att det ännu inte fanns örter, det fanns inte buskar, det hade inte kommit livgivande vatten från himmelen. Varför? Därför att det fanns ingen människa som kunde brukade jorden. Det tycks alltså som om Herren behöver människan som sin medhjälpare eller som sin medskapare. Vi är kallade till arbete, till fruktbärande arbete, till att bruka trädgården så att den bär frukt.

Men människan ska inte bara vara trädgårdsmästare. I vers 19 berättas det om hur Gud formade alla djuren av stoft, förde fram dem inför mannen som fick ge namn åt alla djuren. Det finns ett samarbete här också, Gud skapar men människan får till uppgift att utforska, kategorisera och namnge. För mig är detta en Guds kallelse till att vi inte bara får leva i skapelsen, bruka den och njuta av den, utan vi får också utforska skapelsen och försöka förstå. Du kanske tycker det är långsökt, men här ser jag att människan får en kallelse att utforska, söka kunskap och bedriva vetenskap, som ju är en väldigt kreativ sysselsättning.
I en viktig bemärkelse innebär den kreativitet Gud gett oss att vi utnyttjar och i någon mening manipulerar skapelsen i goda syften. Det må låta negativt, men faktum är att när vi ägnar oss åt växtförädling, beskär våra äppelträd, framställer medicin och bygger maskiner så manipulerar vi, som Guds medskapare. Tanken är förstås att vi ska göra allt detta i ett gott syfte.

3. Eden är också en plats av gemenskap. Jag ska inte komma in på det specifika förhållandet man-kvinna här, utan nöjer mig med att konstatera att människan är en social varelse. Mannan sägs det, tyckte inte att djuren riktigt dög som sällskap. Man säger att hunden är människans bästa vän och för vissa kanske det är så. Men det är tragiskt i så fall. Vi kan tycka om våra husdjur, men det är bara i relation till andra människor vi kan ge och ta emot kärlek, det är där vi kan utvecklas och växa, där kan vi få goda förebilder och exempel, i det sammanhanget kan vi dela skratt och tårar, samtala om livets stora frågor, tjäna tillsammans, sida vid sida. Många av oss trivs ganska bra med ensamheten då och då, men vi får konstatera, människan är skapad till gemenskap:

Som människor och kristna är vi kallade till gemenskap. Vi kanske kunde se varandra som gåvor till varandra. Om vi överlåter oss till varandra, kan vi få uppleva styrkan och glädjen i den mänskliga gemenskapen.

Sammanfattningsvis..

Eden är en plats av skönhet, välsignelse, kreativitet och gemenskap. Är det någon som skulle vilja komma dit. Tänk om jag utlyste en församlingsresa till Eden, skulle du anmäla dig?

Ja, å ena sida lär detta bli svårt eftersom portarna till Eden stängts igen. Människan har genom sin synd vänt Gud ryggen, varit en dålig förvaltare av trädgården, tappat sin härlighet på flera sätt. Kanske alla människor längtar tillbaka till detta harmoniska tillstånd. Religionerna talar om och pekar ut olika vägar till denna plats.

Som kristna vet vi och bekänner som en av trons grundsanningar att det kommer en dag då Eden ska upprättas på nytt, en messiansk tid, då vi på nytt ska få fullt ut leva inför Guds ansikte i harmoni och glädje, gemenskap, utan att det finns synd, sjukdom och död. Och jag tror vi alla ser fram mot den dagen och vill verka för att påskynda dess ankomst.

Men å andra sidan finns Eden här och nu. Jag talar om Guds rike eller himmelriket som Jesus har kommit för att upprätta. Han säger att det finns mitt ibland oss. Som församling får vi leva i detta, vi är i själva verket kallade till att gestalta Edens principer eller Guds rikes principer här och nu.

Så även om du kanske inte tänkt på det har jag idag också predikat över det som är församlingens kallelse: att gestalta skönheten, kreativiteten och gemenskapen som rådde i Eden. I detta ligger också en inbjudan. Kom med du och bjud in dina vänner till festen i Guds rike eller, kanske mer exakt, bjud in till den förfest som pågår för fullt just nu, då får vi också uppleva den stora festen när Messias kommer i sin härlighet.

Per Hammarström

Tillbaka till predikningar