Välkommen till Tullportskyrkans Hemsida!

I BEGYNNELSEN. DEL 3

Kain och Abel - Om att hantera vrede och avundsjuka

Baptistkyrkan 2008-05-04

Inledning

Är vi kristna fullkomliga? Bibeln säger att vi är förlåtna och rättfärdiga genom Jesus, men att vi är syndare i vårt tillstånd. Det är viktigt att betona det förra, att vi är Guds barn på grund av nåd. Barnaskapet är en gåva vi fått ta emot utan att vi förtjänat det. Men frälsning innebär inte att vi övergått till ett tillstånd av fullkomlighet. Den kristna kyrkan är och har alltid varit full av ofullkomliga människor, människor som stridit, hycklat, konspirerat, mobbat - listan kan göras hur lång som helst.

Vi lever i denna spänning: Guds rättfärdiga barn men också ofullkomliga. Därmed inte sagt att vi ska resignera och nöja oss med ofullkomligheten - tvärt om. Bibeln manar oss till en kamp mot ofullkomlighet och brist, inte för att bli ett Guds barn, utan för att vi är Guds barn. Bibeln säger: ”..låt oss befria oss från allt som tynger, alla synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare..” (Hebreerbrevet 12:1b-2a). Som kristna är vi, liksom alla andra människor, ständigt ansatta av våra egna svagheter såväl som synd runt omkring oss. Detta är en del av vår existens, men i denna situation är vi kallade att kämpa, lägga undan det som är destruktivt och tynger. Det är vårt ansvar. Målet, kraftkällan och idealet är Jesus, själva mönsterbilden för vad en människa är.

Bibeln visar oss vägen

Bibelns berättelser ger oss kunskap och kraft att hitta rätt i strävan efter fullkomlighet. Jag ska i dagens predikan återvända till bibelns första berättelser just i detta syfte. Vi ska titta närmare på en känd och omtalad berättelse som står att finna i första Mosebokens fjärde kapitel, som handlar om brödraparet Kain och Abel.

1. Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. "Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp", sade hon.
2. Därefter födde hon Abel, Kains bror. Abel var herde och Kain brukade jorden.
3. En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda.
4. Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva
5. men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken.
6. Herren sade till Kain: "Varför är du vred, och varför sänker du blicken?
7. Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den."
8. Kain sade till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." Där överföll han sin bror Abel och dödade honom.
9. Herren sade till Kain: "Var är din bror Abel?" Han svarade: "Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?"
10. Herren sade: "Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken.
11. Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit.
12. Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden."
13. Kain sade till Herren: "Mitt straff är för tungt att bära.
14. Du driver mig bort från marken, bort ur din åsyn. Rastlös och rotlös kommer jag att vara på jorden. Vem som helst som möter mig kan döda mig."
15. Herren svarade honom: "Jag lovar att Kain skall bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom." Och Herren satte ett tecken på Kain, för att han inte skulle bli dräpt av vem som helst som mötte honom.
16. Och Kain drog bort, undan Herren, och slog sig ner i landet Nod, öster om Eden.

Kontexten: En fallen värld där ändå Gud är närvarande

Ett nytt liv byggs upp av Adam och Eva efter syndafallet (se 1 Mosebokens tredje kapitel). De börjar se framåt. De odlar sin trädgård och bildar familj. Trots att människan svikit sin Skapare blir de inte övergivna. Herren är med i människans vardag.

Det första som sägs om de två sönerna som föds andas hopp. Kain brukade jorden och Abel blir fåraherde. De två har visserligen inte den ursprungliga förtroligheten med Gud, men de respekterar Gud och vill båda bära fram en gåva som uttryck för tacksamhet.

Berättelsen börjar alltså i fromhet, delvis i ett andligt sammanhang, om man så vill. Den utspelar sig inte i en kriminell miljö, den handlar inte om två onda människor som möts tillfälligt, utan om två bröder. Berättelsen handlar om oss här och nu, den är relevant för oss som församling. Vi finns i texten; det är så vi ska tänka.

Konflikter och rivalitet inom familjen

Berättelsen har flera bottnar men idag vill jag tolka den som en konflikt mellan två människor som står nära varandra, där vreden får växa sig stark hos den ena parten beroende på rivalitet och en upplevelse av obesvarad kärlek.

Allmänt sett, visst är det märkligt att de människor vi älskar mest är de vi kan såra mest. Våra allra närmaste kan väcka raseri som ingen annan. Särskilt inom familjen och, får vi kanske tillägga, många gånger församlingen. I de nära relationerna finns förstås en kärlek, omsorg, närhet och trygghet vi inte hittar någon annanstans, men där finns alltså också bitterheten, besvikelsen, smärtan, vreden och ibland rivaliteten.

Hur hanterar vi sådana här känslor? Vuxet eller barnsligt? Om vi är vi omogna exploderar de verbala attackerna, då kommer förolämpningarna, vi sårar varandra, vi hittar den andres ömma punkt. Vi kan också möta vår nästa med tystnad, utfrysning. Risken finns att konflikter gör att vi går över alla gränser för det tillåtna. Det var detta som hände Kain.

Om att känna sig försmådd

Kain bär fram något av sitt eget till Gud och upplever att han blir försmådd. Han får inte den uppmärksamhet han söker, samtidigt som han ser att Abels gåva tas emot. Det är klart att det sticker till i Kains inre. Han blir avundsjuk. Han slår ner blicken eller, som det hette i den tidigare bibelöversättningen, han fick en mörk blick. Varför lyckas den andre men inte jag?

Detta är nog en av de mest fundamentala känslor vi människor kan drabbas av. Vi söker uppmärksamhet och bekräftelse, men när vi inte upplever den, när andra får den, hur hanterar vi känslan? Bara detta att syskon slåss om sina föräldrars uppmärksamhet och gunst; det är nog vanligare än vi tror. Eller i en församling, en förening, på en arbetsplats: man slåss om en position. Se på mig! Jag är bättre än de andra. Detta är en mindre bra drivkraft för ett engagemang.

En del kan överhuvudtaget inte tåla andras framgångar och lycka och i stället för att glädjas med vår nästa kokar avundsjukan inombords.

Guds tilltal: om att sätta ord på känslan

Vi kan alla, och vi kommer säkert alla många gånger, att drabbas av känslan. Gud träder in och börjar tala till Kain, det är sanningens, förnuftets och samvetets röst. Gud slår inte Kain till marken utan ser smärtan, han ser den växande vreden och sätter ord på känslan: ”Varför är du så vred? Varför sänker du blicken?” Att sätta ord på känslan och på så sätt erkänna att den finns där, är väldigt grundläggande om man ska kunna hantera vreden.

Och Gud fortsätter att förmana: ”Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren.” Gud varnar, synden lurar vid dörren, synden bultar på och vill in. ”Du är nära att släppa in den nu!” Men det finns tid, det finns en möjlighet: ”Du skall råda över den”, säger Herren. Synden är en makt men med Guds Andes hjälp finns det en möjlighet att fatta ett beslut, att inta en ställning. Jag säger inte att det är lätt, men möjligheten finns att välja det goda framför det onda.

Jakobs brev tar upp ett liknande tema. Han talar om att tygla sin tunga och sin vrede. Man kan inte samtidigt prisa Gud med sin mun och, som Jakob skriver, förbanna ”människorna, som är skapade till Guds avbilder”. Det handlar alltså inte om att förtränga vreden, trycka ner känslan; det handlar snarare om att synliggöra den, för att kunna tygla den och hantera den.

Jag tror att vi mycket mer skulle kunna samtala om dessa saker med varandra. Lyfta upp dem i ljuset, i själavård eller i en samtalsgrupp. Vi behöver påminna varandra om att vi är älskade av Gud, oavsett, förmedla den tryggheten till varandra, men också påminnas om bibelns höga ideal, alltså fästa blicken på Jesus.

Kain framhärdar och faller i synd

Kain borde ha gått till sin samtalsgrupp men det gör han inte. Han borde ha fört det där samtalet med Gud men han lyssnar inte. I stället släpper han in synden, går och ruvar på den, och en dag när tillfället ges, slår han ihjäl sin broder.

Huruvida avsikten var att döda vet vi inte. Faktum är att de flesta dråp som sker är ”oavsiktliga”. I vredesmod knuffar man någon, slår till någon, brukar övervåld och skadar eller dödar på så sätt. Vi kan i vart fall konstatera att synden skördar sitt första offer, men att detta offer följs av fler. Varje dag upprepas Kains brott.

Kain tycks inte vara särskilt ångerfull. När han konfronteras med sin handling svarar han fräckt: ”Ska jag ta vara på min broder?” Det självklara svaret till detta försvar är förstås ”ja, det ska du”. Vi har alla ett ansvar för våra bröder; men synden fungerar ofta så här; vi råkar i en konflikt, vi sårar varandra, men förblir likgiltiga inför den skada vi åsamkat vår nästa. Insikten och ångern saknas. Snarare gör man som Kain, beskriver sig själv som ett offer.

Och resultatet beskrivs i texten: En ostadig vandring där man uppfattar omgivningen som ett hot. Sinnesfriden är borta.

Kainsmärket: Guds beskydd runt en ofullkomlig människa

Men vad gör Gud? Han sätter ändå sitt märke på Kain som ett tecken på beskydd. Detta profetiska tecken låter min predikan trots allt sluta på ett hoppfullt sätt: Gud skulle sända sin son till världen för att öppna vägen till förlåtelse. Vi ofullkomliga får genom Jesus ta emot detta märke i våra liv som ett tecken på beskydd och förlåtelse.

Och med den grunden i våra liv får vi fortsätta kampen med Guds hjälp begränsa tillvarons destruktiva krafter, både inom oss själva och i vår omgivning. Vi får tygla vreden och avundsjukan och i stället genom Guds Ande bli mer och mer det som Gud tänkte att människan skulle vara.

Vi ska strax fira nattvard. Låt denna måltid bli en bekräftelse på att du är ett Guds barn men också en uppmuntran och överlåtelse att gå vidare, till mognad och kamp mot bitterhet, vrede, avundsjuka.

Per Hammarström

PS. Jag har hämtat en hel del stoff till denna predikan från Naomi H Rosenblatts fantastiska bok "Brottas med änglar" från 1999. Boken går inte att köpa ny men chansen är god att hitta den begagnad, exempelvis på Bokbörsen.

Tillbaka till predikningar